Litar Kristersson på att S inte kommer vara skamlösa?

Det är inte ”överhuvudtaget” aktuellt för M-ledaren Ulf Kristersson att släppa in SD i en framtida borgerlig regering. Däremot är det för SD fullt möjligt att istället hoppa i säng med S. Vi riskerar därmed att få en upprepning av nuvarande regeringsbildning efter nästa val.

Det är välkänt att Vänsterpartiet agerar dörrmatta åt Socialdemokratin. I fråga efter fråga har Centerpartiet tvingat Socialdemokratin att närmast förnedra det lilla röda partiet som snällt står på alla fyra och tar emot.

För Vänsterpartiet är det viktigt att ”komma in i värmen” och uppfattas som ett seriöst parti som hör hemma i finare salonger. De säljer sig för noll och intet till kampanjer från multinationella miljardföretag, ett talande exempel såg vi förrförra sommaren med Ben & Jerrys glass.

Ett annat exempel, mer i närtid, är alla gånger Jonas Sjöstedt ”hotat” att fälla regeringen när Socialdemokraterna bit för bit går Centerpartiets närmast högerextrema ekonomiska politik till mötes. Men nu har Vänsterpartiet valt rollen som dörrmatta vilket ger mittenliberalerna fritt spelfält.

Ungefär likadant resonerar förmodligen Ulf Kristersson om Sverigedemokraterna. Det är den enda logik som förklarar varför Kristersson i SR Ekots lördagsintervju stänger dörren för att släppa in SD i en framtida borgerlig regering.

Taktiken förutsätter förstås att SD är okej med att agera dörrmatta åt M och KD. Men SD är ungefär lika stora i opinionen som M och kan rent av bli det större partiet efter nästa val. Med sådana styrkeförhållanden torde det vara en förutsättning att SD får chansen att ingå i en regering om de ska ge sitt stöd.

Till Kristerssons försvar kan det nämnas att det finns en och annan i SD som saknar både förmåga och vilja att bedriva politik. Stundtals är SD väldigt frånvarande och rent ut sagt lata. Denna ”slashas-falang” nöjer sig såklart med att agera dörrmatta, då slipper de ta ansvar men får ändå – om än på ytan – genomslag för sin politik.

Men som vanligt i svensk politik bygger önsketänkandet på att elefanten i rummet inte finns där. I detta fall handlar det om väljare och gräsrötter. De lite mindre lata och odugliga SD-företrädarna begriper förstås att de kommer halvera stödet för sitt parti om de blir dörrmatta åt den lille som vill vara den vuxne i rummet.

Därmed har Kristersson redan, utan att han kanske själv begriper det, gett eld i baken på en annan falang i SD. Denna falang är inte blyga för att uppvakta Socialdemokraterna och för att prata ihop sig i frågor om folkhem, LAS och A-kassa. Och ett regeringsunderlag mellan S och SD är att föredra för SD-väljarna framför att deras parti blir en dörrmatta högerut.

Skälen är flera. I de viktigaste SD-frågorna migration och kriminalpolitik är tongångarna helt annorlunda från S än hur det lät för några år sedan. Utspelet nyligen där Löfven kopplar ihop invandring med skenande kriminalitet är ett bevis för att S byter fot. Historiskt har S dessutom varit det parti som reglerat invandringen, inte M.

Socialdemokraterna har heller inga problem att gå emot sin egen politik för att säkra regeringsmakten. Varje eftergift till Annie Lööf påminner oss om detta. Att hoppa i säng med SD vore, rent sakpolitiskt, en mindre utmaning för S än nuvarande situation med C.

Det enda som egentligen hindrar S och SD från att ta steget fullt ut och bilda en folkhemsregering är att de bägge partierna under lång tid smutskastat varandra retoriskt. Det vore förstås skamlöst av arbetarepartiet att bryta den linjen, något som i sig skulle ge halva medieetablissemanget whiplash-skada i det allt mer ängsliga positionerandet.

Men det finns en större fråga som behöver ställas.

Är Kristersson så dum att han litar på att Socialdemokraterna inte agerar precis och exakt så skamlöst för att behålla regeringsmakten?

Källa: Nyheter Idag