Följ med på en tur i disponentbostaden: Här har tiden stått still – nu ska dörrarna öppnas för alla


Disponentbostaden är placerad inne på Munksjö Pappersbruks gamla område. Det är inget hus man direkt ser från Barnarpsgatan i Jönköping, även om dess adress är Barnarpsgatan 39.

Villan är stor. Träfasaden har många detaljer. Idag är den gul med bruna knutar. Det är dock en färgkombination som kan komma att bytas ut. Klart är att den i alla fall kommer att genomgå en utvändig renovering.

– Nu ska villan få kärlek och målas om, säger Malin Rosenberg, fastighetsansvarig på Tosito.

Tanken är att fastighetsägaren, Tosito, i möjligaste mån, plockar fram de ursprungliga färgerna. Just nu pågår efterforskningar kring fastigheten.

Övervåningen består av 700 kvadratmeter modern yta. Där har pappersbruket haft sina kontorslokaler.

– Munksjö har haft eget kontor här fram till innan sommaren, berättar Tommy Fritz.

Nedervåningen har dock ingen moderniserat. Trots det, så kommer den inte röras. Här har nämligen tiden stått still sedan slutet av 1800-talet.

– Vi vill bevara huset. Det är ett kulturarv, säger Tommy Fritz.

Huset uppfördes av pappersbrukets första ägare, Knut Ottonin Ljungquist. Han kom till Munksjö Pappersbruk som bokhållare år 1863 och anställdes då av Johan Edvard Lundström som drev bruket tillsammans med Lars Johan Hierta. 1869 blev Ottonin bolagsman och drev bruket ensam, sedan Hierta dog, 1873.

Knut Ottonin Ljunquist hade en stor familj, sammanlagt 14 barn. Villan användes som bostad av familjen, men här har det, genom åren, också skett representationer och företagsfester.

Malin Rosenberg, Tosito, låser upp ytterdörren och larmar av. Vi träder in i en praktisk hall anno 2000-talet. Sedan öppnar hon upp en annan dörr. Vi stiger direkt in i förra århundradet.

Matsalen uppenbarar sig och den ser precis ut som när den tillkom, genom en tillbyggnad, 1892.

Vi kommer in i galleriet. Det är rymligt och ljust. Stora kristallkronor hänger från det smyckade taket. Här finns parkettgolv, halva panelväggar och glada budskap nedanför taklisterna. Kakelugnarna är intakta, men bör nog, enligt Tommy Fritz, provtryckas.

I anslutning till matsalen finns ett före detta restaurangkök. Det är inte tidsenligt och kommer att renoveras. Tosito har nämligen en tanke kring huset. Fastighetsägaren vill hitta en hyresgäst som bedriver någon form av verksamhet, som innebär att man öppnar upp dörrarna för allmänheten.

– Kanske en restaurang eller liknande. Men vi hyr bara ut till rätt person.

Innan vi går ut, öppnar Malin Rosenberg ännu en dörr. Nu uppenbarar sig ett mindre, orört rum.

Ja, än lever minnet av Knut Ottonin Ljungquist i huset. Man kan ju tänka sig att det var mycket liv och rörelse en gång i tiden när han bodde här. Barn, anställda, fester, representationer med mera. Och Ottonin kände i hjärtat att detta var hans hem. Precis utanför huset finns nämligen en helt egen fastighet.

– Den äger vi inte. Men vi försöker ändå sköta den, vi kanske beskär trädet när det behövs, berättar Tommy Fritz.

Fastigheten, han talar om, är liten. Kanske bara några kvadratmeter stor och handlar om Knut Ottonin Ljungquists grav.

I december 1896 dör Knut Ottonin Ljungquist. Hans önskan om sin sista viloplats beviljas av dåvarande kung Oscar II.

– Ottonin planterade en alm som vårdträd 1870. Han ville ha sin grav under det.

1897 vigdes jorden under almen, enligt boken “På brukspatrons tid”, av Ulla Ekedahl och Per Jerkeman (Carlssons bokförlag, 2005). Sedan dess vilar Ottonin under det 150-åriga trädets skugga.

I boken finns Ottonins ene son Lasses dikt, som han har skrev till minne av sin far. Den första strofen lyder:

På plats, som själv han önskat,

Fars stoft sänkts ner helt nyss,

Där almen länge grönskat

Till brukets dån han lyss.

Källa: Jnytt