Inse att de problem som våra styrande skapat inte kan lösas av skola och socialtjänst

Birgitta Sparf har ägnat åratal av sitt yrkesverksamma liv åt socialtjänsten. Hon håller på att skriva en bok om sina upplevelser och skriver även intressanta Facebookinlägg. Den här texten från i dag är dagens sanning som borde läsas av varenda politiker från norr till söder!

___________________________

HAR SKOLA OCH SOCIALTJÄNST LÖSNINGEN?

Cirka 163 000 förhoppningsfulla och registrerade inflyttare lyckades ta sig över kontinenter, vatten och berg till Sverige år 2015. Inte alla var syrier, ska sägas. Men jag tar en syrisk familj som exempel.

De valde att flytta till Sverige med sina tre barn. Gjorde en EBO och flyttade sedan in hos vänner i Tensta i deras trerummare. Bara för att ha en ort. Deras vänner hade fem barn. Kort därefter flyttade det in ytterligare en EBO-familj med två barn.

Åren går. Det blir år 2020. Alla bor kvar. Få av de vuxna vet egentligen vad Sverige är. De har ingen kontakt med det svenska samhället. De kan inte språket. Går lite sporadiskt på SFI. Samtidigt som de skaffar nya barn. Ungefär ett om året.

De förstår inte fullt ut styrelseskicket i Sverige. Har en dimmig uppfattning om vad demokrati, frihet och jämställdhet mellan könen är. De finner trygghet bland landsmän i moskén och hos imamerna. Samt i koranen. Och försörjningen som kommer månatligt, antingen från staten eller kommunen. Ofta båda i förening.

Deras barn går i skolan. Som påminner om en katastrof. Inga svenska barn går där. Inte ens några politikerbarn, trots att deras föräldrar talar så vackert om etniskt blandade skolklasser. Inget av barnen kan korrekt svenska. Bara lärarna, i bästa fall. Kaos, oordning och anarki råder.

På kvällarna flyr barnen från den överfyllda trean. Ner på torget, där knarkhandeln pågår för fullt och inför öppen ridå. Småkillarna, som nu är åtta år, tycker att det är spännande. Hänger där halva nätterna och får börja gå ärenden åt sina nyfunna idoler. De skolas sakta men säkert in i en kriminell livsstil.

Detta menar en stor del av våra politiker, polischefer, journalister och debattörer ska lösas av skolan och socialtjänsten.

Ja, de säger så. Väldigt många av dem. Faktiskt på fullaste allvar. De talar om ”förebyggande arbete”. Vilket är att jämföra med att täta en läcka i Assuandammen genom att hålla ihop den med tummen.

Jag har träffat väldigt många av dessa familjer i mitt jobb. Då de får ekonomiskt bistånd från socialtjänsten i väntan på sin generösa tvååriga etableringsersättning. Sedan kommer de tillbaka till socialtjänsten igen, efter två år och utebliven ”etablering”. Och de blir kvar på socialtjänsten.

Många är förtvivlade. De vill ha ett värdigt liv och en egen bostad. Ett jobb. Många som vill och kan och verkligen anstränger sig är i praktiken chanslösa. De kommer inte loss. Tappar kontrollen över sina tonåringar. Kan inte ta sig vidare.

Sverige är fullt nu, tyvärr. Överfullt. Du kan få ett värdelöst skattefinansierat instegsjobb i ett halvår. Sedan är du tillbaka på ruta ett igen.

De som menar att skola och socialtjänst har en möjlighet att lösa dessa gigantiska problem har inte vistats många sekunder i den sociala mångkulturella verkligheten ute i orten. Men det har jag. Med start 1997.

Ända sedan tidigt 1990-tal har ambitionen varit att skolan och socialtjänsten ska stå för integrationen. Inte invandrarna själva. Nu, när situationen blivit rent katastrofal, är receptet detsamma.

Man tycker ju att det någon gång borde gå upp för styrande, myndighetschefer, tyckare och förståsigpåare att lösningen inte ligger i skola och socialtjänst. Uppgiften är övermäktig. Olöslig.

Men inte. Vad som aldrig någonsin tidigare fungerat är fortfarande det sista halmstrået som de krampaktigt håller fast vid. Deras enda mantra, som de oavbrutet upprepar: ”Skola och socialtjänst”.

Källa:  Jenny Piper